I sin bubbla...

Så kom den, förkylningen, igen. Jag har gått med den länge, längtat efter den och velat att den skall vara över. I fredags tog den mig, feber och hosta i nästan en vecka. Den har tvingat mig att vara hemma. Att ta det lugnt, att tänka och att inte tänka.

För något år sedan gick jag i terapi, pratade om mig och om att träna på att få gå in i mig själv, att inte vara så nervös och tillmötesgående. Jag har tränat och vips så halkade jag in i en bubbla. Nu är jag i en bubbla så mycket att jag inte hittar ut. Jag förstår ju att det inte var så här det skulle vara men jag är själv förvånad... Jag känner inte igen mig själv. Så... Så frånvarande, för det mesta helt frånvarande. Måste ta mig själv i kragen för att vara närvarande, med vänner, med Skrutten, på jobbet.

Tror den här förkylningen kan hjälpa mig. Jag tror att jag har fått gottat mig i bubblan nu och att jag känner att det är dags att börja om. Börja om från början... Med något annat. Jag vet mina svagheter. Nu ska jag lära mig leva med dem inte kämpa så mycket emot dem.
Jag börjar med att sova, så att jag är pigg och lite friskare och piggare i morgon!

Glad påsk! (Känner mig ganska mkt som den högra kycklingen)

Oj länge sen nu...

Ja flytten har gått... Saker har flyttats hit och dit. Jag trodde det skulle vara annorlunda. Trodde jag skulle må på ett annat sätt. Att jag skulle vara mer ledsen, men jag har ju redan varit så väldigt ledsen. Nu har jag snarare känt mig trött, lite frånvarande och hudlös, men inte ledsen. Jag var en kort period arg också men tårarna har varit färre än jag trott.

När jag har Skrutten är allt riktigt bra, när hen inte är här blir jag ledsen och saknar men det går också mkt bättre än jag trott.

Nya lägenheten

Ja nu sitter jag här, i soffan i den nya lägenheten. Jag är otroligt tacksam över att allt har fungerat så bra. Glad över min fina mamma som hyrde en bil och mina fina vänner som stöttat och hjälp mig.

Men det känns så tomt, så onödigt, så hårt. Jag tror inte vi kunde göra på annat sätt. Jag känner mig övergiven, min ständigt återkommande känsla. Jag vet att det var jag som drog ett streck, att det var jag som ville bryta upp och jag kan inte ändra honom. Och var heller inte kapabel till att ändra mig...

Skrutten sover tungt i stora sängen. Idag var det treårskontroll, barnmorskan tyckte att det var bra om vi kunde ta korta interrvaller, och träffa Skrutten båda två, äta middag tillsamman och om det var möjligt inte vara ifrån honom för långa perioder. Så skönt, tanken på att vara ifrån Skrutten mer än två dagar tar sönder mitt hjärta! Så nu tar vi en mjukstar. Jag får sova där när jag vill och jag har erbjudit M att vara här. Idag åt vi middag tillsammans och Skrutten och M lekte i Skruttens nya rum. Det var så skönt att se att Skrutten trivdes...

det finns så mkt att skriva, men jag känner mig så tom. Nu ska jag dricka upp Cavan som min finaste vän F komförbi med idag.

Vad gör jag?

Jag har puschat, stöttat, övertygat och peppat mig att genomföra den här separationen. Tänkt alla onda tankar om vår relation. Tänkt på allt som gjort mig arg, ledsen, sårad och förkrossad. Jag har övertygat mig själv, mina nära och kära att en separation är vad som behövs och att livet kommer bli bättre på andra sidan.
I bakhuvudet har det dåliga samvetet ekat, den dåliga självkänslan och min egen vilsenhet.

Jag har skapat en bild av mig själv som den jag vill bli sen, den jag vill vara sen.
Men kommer det ändra något? Varför gör jag det här? Varför kan vi inte bara vara en tillsammans? Varför klarar vi det inte?

Känner mig som en dålig jävla skit människa. En bortskämd, löjlig, och jävligt korkad typ och inget kommer förändra det. Ingen separation, ingen ny lägenhet, jag är jag... Och varför klarar jag inte att vara bättre?
Vad håller jag på med?

Inte långt kvar nu...

Om en vecka har jag flyttat de flesta av mina saker. Om en vecka har jag lite mer ordning på hur det kanske kommer bli, om en vecka sitter jag nog här i den här soffan igen och planerar för hur jag ska göra dagen efter. Om en vecka och två dagar kommer Skrutten och jag sova där i den andra lägenheten för första gången. Undrar hur det kommer att kännas?
Just nu är jag ganska så stabil, det känns ok och fint. Idag så gick M och Skrutten till kompisar, jag kom också. Vi kunde på ett fint sätt sitta alla vid samma bord utan att det blev märkligt eller ansträngt. Det ger en fin känsla. Dessutom var det nästan nästan vår i luften. Jag tror att det här kommer gå bra!
Hunden kommer självklart att få följa med!
/J

Nya tag

I detta nya, röriga och jobbiga finns ju också kraft!

Jag känner mig lite som en tonåringen, full med motstridiga känslor, massor med känslor!

Vad kommer att hända? Vart kommer vi att befinna oss om ett halvår?

Jag skrev tidigare att jag var oroligt över att inte orka. Att inte orka göra ett nytt hem. Men nu när jag tänker på det är risken för det minimal. Några motstridiga känslorna jag har är att samtidigt som jag är rädd så in i norden att skrutten skall må dåligt och rädd att inte själv finna ro, så är jag samtidigt glad över att få göra om, göra något på ett annat sätt, att bli en starkare person. En del av detta är att få skapa ett eget rum, ett nytt hem.

Lite konsumtion blir det nog men mest är det saker jag får och saker jag redan har som kommer finnas i nya lgh.

Här är några exempel på nya grejer jag är sugen på att inhandla!

Lampan och kuddarna är från Åhlens resten från Lagerhaus. Inte så mkt färg? Resten av det redan ägda och ärvda har massor med färg!

Orken

Jag önskar mig lite ork. Lite energi och ljus.

Om 21 dagar börjar flytten härifrån, flytten till den nya lägenheten. Det ska bli så skönt. Skönt att göra det som jag väntat på så länge. Men jag är lite rädd för att jag ska få svårt att sova där själv, lite rädd att jag bara kommer vara ledsen och gråta. Bara vara ledsen och inte ha kraft att göra i ordning eller göra ett nytt hem. Visserligen tror jag att det kommer gå bra med alla praktiska saker, men sovande tror jag nog blir svårt. Kanske kommer jag sova på mina fina vän Fs soffa. Det är skönt att veta att jag kan och får!

Jag är också rädd att skrutten inte kommer trivas. Att skrutten kommer må dåligt av att vara här och vara där. Visserligen är ju hen van vid att bara vara med mig och bara vara med sin far. Skrutt är ju också van  att vara på landet, hos mormor, hos sin dagmamma och på andra ställen. Men jag är ändå orolig. 

Förutom lite rädd är jag lite förvånad. Förvånad över att det hela löst sig så odramatiskt och enkelt. Förvånad över alla fina och sansade reaktioner jag fått och mött. Det är fint, verkligen fint!

Fredag

Igår hade vi en fantastisk fredag. På förmiddagen var jag hos naprapaten med min onda rygg. O så skönt och smärtsamt det var. Känner mig fortfarande lite mör.
Min mamma var hemma med lillskrutt. När jag kom hem till mamma gick Skrutt, jag och min mor ut i skogen, solen sken och vi tog en lång upptäckarpromenad med matsäck. Helt fantastiskt. Mitt i känslokaoset fick vi en mysig och fantastisk dag!

Annars så...

Ikväll var tornet färggrant igen! Tre dagars mörker och nu är färgerna tillbaka. Tycker det är väldans fint. Jag är glad över att tornet syns från nya lägenheten också.

Nya lägenheten... Känns både galet, jobbigt, kul och skönt. Jag vet vad jag ska ta med mig och vad jag vill köpa nytt. Har faktiskt smyghandlat lite... Eller trösthandlat kanske?

Språk

Har läst igenom några av mina gamla inlägg. Det märks ju att största delen av allt jag skriver här, skrivs på bussen eller tunnelbanan med telefonen. Ibland är det knappt begripligt, många konstiga meningar och många kreativt felstavade ord!

Men vad gör väl det? Jag är ingen språkpolis, jag tycker att det finnes både roligare och mer allvarliga saker att engagera sig.

.

Tornet

Tornet på Telefonplan lyser varje kväll i olika färger. Ibland tänker jag att färgerna blir en symbol över hur jag mår. Ibland är det skarprött, gult, orange. Idag är det inga färger bara svart. Och det stämmer, idag är det bara svart... Hur är det möjligt att jag är i en situation där jag väljer att inte ha möjligheten att snusa det vackraste barnet i nacken när jag vill. Det är så orimligt och smärtsamt. Älskade Skrutt!

Söndagsbilden

Lilla sötnosen, finaste Skrutten

BUS

Idag har skrutt och jag varit på Barnens underjordiska scen för att uppleva akutsjukbus när det är som bäst.
Jag är lite skeptisk mot barnteater/konst. Ibland tycker jag att det blir för mkt, att vuxna kreativa människor bestämmer sig för vad och hur barn skall ta del av teater och scenkonst. Ibland upplever jag att barnen blir lite gisslan...
Nog om det! BUS var mkt fint, häftigt, roligt, galet och lite läskigt på ett så bra sätt!!!

Skrutt och vännen dansade , låg i sjuksäng, spelade en truddilutt på ett litet piano och hade det fint. Ambitiöst men så opretentiös. Verkligen ett tips till alla.
Länk: http://underjordiska.com/teatern/

Stabilt

Och så känns det så stabilt, lugnt och ok. Kanske acceptans? Det här är vägen och alternativet. Jag är så stolt över att separation är ett alternativ. I en annan tid, på en annan plats eller i ett annat sammanhang skulle det inte vara ett alternativ. Kvinnor har kämpat och kämpar, ibland med livet som insats, för rätten att styra sina egna liv.

Och jag får förvalta denna möjlighet. Föreställningen om den eviga heterosexuella parrelationen lever ännu stark. Oerhört stark och med kraft att begränsa. Jag vill inte begränsad så hårt, så snävt.

Men barnet då?
Min hållning är sån att jag tycker föräldrar skall vara stabila, ödmjuka och kärleksfulla. Det är vi föräldrar och andra vuxna som ger våra barn exempel på hur man kan leva sitt liv, hur man vill behandla sig själv och andra i sin omgivning. Ni vet, barn gör som vuxna gör inte som vuxna säger!

Många platser kan vara hemma, många människor sin familj. Varför begränsa sig till en plats och två personer? Jag kommer alltid vara den bästa mamma jag kan!

Kort

1. Var är din vackraste plats?
Landet!
2. Vart är du på väg?
Till en nu fas.
3. Och vad gör dig stolt?
Min skrutt, min familj, mina vänner och mig själv.

Sorgen del 2

Jag sitter i Skruttens rum och gråter. Hejdlöst och vill helst skrika, vråla och slå sönder alla saker som gör ont. Men jag håller mig. Kärlekslösheten sipprar in i Skruttens lekrum och jag skäms över att inte kunna hålla det utanför, att inte lyckas skärpa mig, så vi kan skärpa oss. Men det är väl det som gör ont. Att jag trodde på ett annat sätt, ett som som aldrig kommer bli. Aldrig kanske var en möjlighet.

Jag skickar ett långt sms till min finaste vän, det blir lite som en bro. En bro till en mer stabil värld.

Jag håller mig från att vältra mig i sorgen. Att som ett mantra upprepa alla dåliga känslor för mig själv. Men nä det kan inte bli så. Jag vill inte bli så som jag har känt mig! Måste motstå att att gräva ner mig i detta ruttna!

Till A
Min älskade Skrutten. Jag hade önskat att att jag slapp, hade velat lindat in dig i silkespapper, sjungit och dansat med dig mest hela tiden. Men livet är inte så, och jag är övertygad om att det är prövningarna, svårigheter och motståndet som gör oss bra, tänkande och kloka!
Jag älskar dig min skrutt.

Sorgen

Ja vi kommer sära på vårat vardagsliv. Det är sorgligt och jag är ledsen. Ibland förtvivlad, ibland glad, ibland bara trött, så väldigt trött.
Samtidigt är jag så glad, över min mamma, mina vänner, min skrutt och skruttets pappa.
Ibland är jag rädd. En del rädd för ensamhet, men mest rädd för att jag ska fortsätta vara trött.

Separation

Googlar separation... Kan inte hålla mig. Det är som att ge sig själv på käften. Barnen (barnet i mitt fall) mår skit. Nya partners som ställer till det. Lata självcentrerade människor som vill förverkliga sig själva separerar. Flyttar isär och ger barnen en rörig vardag med hemmet i en ryggsäck. Otaliga tips om att sitta still i båten, tänka praktiskt, på ekonomin och rida ut stormen överöser.

Men öööööö, spyr lite i munnen av det!!!
Jag jobbar, jag sliter och hämtar, lämnar, lagar mat, jag förstår att det rent praktiskt inte blir lättare. Jag fattar att jag kommer få en annan ekonomisk situation!
Sitta still i båten funkar ju om det finns en jävla båt att sitta i, men när den dörrjävel man klamrat sig fast vid för att hålla sig flytande plötsligt sjunker då är det dags att ta ett beslut. Inte dras ner i botten med den för att sedan stanna där resten av livet eller kämpa för att nå ytan igen.

Jag köper inte heller att det skulle vara förödande för barnen... Inget liv är enbart bra. Det är relationerna som spelar roll. Alla måste möta motgångar och svårigheter och självklart är separation en av dessa svårigheter, men det betyder väl inte att den nödvändigtvis måste undvikas? Vad är alternativet? Vem säger att det är i denna konstellation vi måste leva?

Det är normerna som skadar, som är snäva och begränsande. Min A har en underbar familj. De bor på olika ställen.
Visst jag tycker att det är skit att A kommer behöva två hem. Men det är mer skit att han har två föräldrar som knappt tilltalar varandra. Som aldrig möts eller är kärleksfulla men ändå skall ingå i en kärleksrelation tillsammans. Vad vill jag lära A? Hur vill jag att A ska leva som vuxen?

Vi har mat, kläder, hem, sängar, värme, vänner och massor av kärlek. Punkt!

Väntar

Jag väntar på att januari och februari ska ta slut. Två ök- månader. Men i mars sätter det fart. Tills dess tar jag det så lugnt som möjligt.

Betrakta

Idag är jag glad och tacksam över att det som är svårt kanske löser sig på bästa sätt. Jag spånar men vågar inte riktigt lite på att det löser sig. Vad som ska lösa sig? Det skriver jag om i framtiden.

Jag är glad över fina vänner och en fantastisk liten A. Glad över mänskliga och fina kollegor.
Imorgon ska jag dessutom krama på min fina Hekla!

Fredagsbilden

Eldar på landet! Älskade syster yster och jag har fint och härligt tillsammans! Pratar om allt gammalt, allt nytt, alla svårigheter och härligheter!

Några ledord

Jag har några favorit citat jag tänker dela med mig av. Sen ska det nog bli en liten följetong i "dagens citat"-anda.

Först ut:

Vad vet vi och vad tror vi?

ett andra:

In med naveln och sära på skinkorna!

Det första är bra att tänka på när fantasin rusar iväg, den andra är en genialt målande instruktion från en ridlektion jag tittade på!

Böcker

Jag älskar att läsa, jag glömmer det ibland men när jag upptäcker det igen så blir jag alltid lika glad. Under en period var Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón min överlevnad, jag längtade efter bussen som gick på morgonen, på tunnelbanan, jag längtade efter alla stunder som jag skulle få läsa.
Under vinter har jag läst Maria Sveland Bitterfittan igen. Läste även Happy Happy, Mia Skäringers Avig Maria och Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran och några till. Nästa bok som skall plöjas blir Det enda könet av Katrine Kelios, har hört att den ska vara så bra! Jag längtar, måste nog beställa den ikväll så jag vet att jag har den snart.

Måndag

Måndag tillbaka på jobbet. Datorn vill inte logga in, jag går och hämtar kaffe.

Ett eget rum

Jag hörde för ett tag sedan någon klok person som intervjuades på radio om samtiden och framtiden. Ett av ämnena var bloggande och tjejer och kvinnors bloggande på nätet.
Är det inte en hets? Blir det en helylle tävling? Hursmors ideal? Nja det tyckte inte den kloka forskaren, som snarare menade att det var ett tecken på frihet att få forma sig själv, att skapa sin egen identitet. Och att många mår bra av utrymmet att få göra det. Ja låter ju rimligt.
Jag var på en paneldiskussion med underbara Nour El-Refai (nourelrefai.se) och Maria Sveland (www.mariasveland.se) Nour sa något i stil med: Vi bes hela tiden att ta plats, men det finns ju ingen plats, det lämnas ingen plats. Hur ska tjejer/kvinnor ta plats när det inte finns någon? Genom bloggande finns en plats! Så jäkla bra.
Underbara Clara (http://www.underbaraclaras.com/clara-ryter-ifran/bloggande-ar-ju-ett-javla-trams/) har ju också ifrågasatt varför kvinnor och det som traditionellt anses som kvinnogöra alltid betraktas som strunt. Det är fan inte strunt. Nä som feminist kan jag inget annat än hålla med!! Nu tar jag min plats, en liten liten i det stora sammanhanget men en stor plats för mig! Och den är alldeles min, Virginia Wolf skrev om ett eget rum och på nätet har många tjejer och kvinnor, pojkar och män hittat ett helt eget rum. Än är resan lång men detta är en pusselbit på vägen.

Psst... Ursäkta länkandet, skriver inlägget på telefonen så jag vet inte hur jag lägger in dem bättre.

Go kväll!

Mål

Så satte jag mig ner och ritade mindmaps. Jag tycker alltid det är svårt att formulera mål, men just därför behöver jag göra det. Öva helt enkelt. Jag önskar jag var lite mer målmedveten, eller lite mer uttalat målmedveten.

Till något annat... Sömn
Jag hoppas att jag kommer kunna sova inatt. Jag brukar inte ha svårt att sova men ibland kommer det över mig. Jag blir rastlös och får kryp i hela kroppen. Och ångest... Ofta över saker som när jag väl tar tag i dem nästa dag inte alls är så stora problem. Men jag antar att de är summan av en hel del saker. Vi har ju alla våra ryggsäckar och situationer. En del värre än andras. Känner mig lite skakis och stressad och med en gnutta oro, det är ju inget bra utgångsläge.

Årets första fredag

Årets första fredag. Jag har fortfarande ledigt... Känns som ett halv år sedan jag var på jobbet sist, har lyckats att totalt koppla bort jobbet helt.
På årets första fredag längtar jag efter landet, lite tid att sätta mig ner och sammanfatta året som var.

Jag vill också göra mindmaps inspirerad av underbara Clara det här inlägget handlar om att sätta mål
Bilden är på min fina mamma och A's fina mormor, när hon leker med A.

Annaritar.com

En blogg jag verkligen gillar och läser är Annaritar  Anna är snygg, smart, har  stil och skriver nära om tankar och funderingar. Nu har hon gjort en tillbakablick över 2012 som jag tyckte var så bra att jag lånade frågorna rakt av. Här är de, ikväll sätter jag mig ner och fixar inlägget.

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Dog någon som stod dig nära?

Vilka länder besökte du?

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Vad var din största framgång 2012?

Största misstaget?

Bästa köpet?

Vad spenderade du mest pengar på?

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Vad önskar du att du gjort mer?

Vad önskar du att du gjort mindre?

Blev du kär i år?

Favoritprogram på TV?

Bästa boken du läste i år?

Största musikaliska upptäckten?

Något du önskade dig och fick?

Något du önskade dig och inte fick?

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Vad fick dig att må bra?

Vilken kändis var du mest sugen på?

Vem saknade du?

De bästa nya människorna du träffade?

Mest stolt över?

Högsta önskan just nu?

Några bilder från 2012

Vi bytte lgh och fick utsikt över Telefonplan. Vi myste med katter och hästar. Firade jul och nyår.
Vi åkte buss, gick och cyklade till dagmamma. Vi åkte till jobbet, vi lagade middag och umgicks med vänner. Vi bråkade, vi dansade, vi skrattade och grät. Hela året lunkade och vi ställde saker på sin spets och bände dem ett varv till.
2013, vad har du att erbjuda? Vad kommer vi lära oss och vad vill vi lära oss?
Måväl!

Det nya!!!

Hipp hipp!!! Nu är det nytt år! Ut med det gamla in med det nya!
I ärlighetens namn har jag varit trött, less, arg och i behov av att göra om, göra rätt. Men va i... Nu är det verkligen på tiden att ta mig själv under armen och säga, kom igen nu... Så farligt är det inte!