Jag sitter i Skruttens rum och gråter. Hejdlöst och vill helst skrika, vråla och slå sönder alla saker som gör ont. Men jag håller mig. Kärlekslösheten sipprar in i Skruttens lekrum och jag skäms över att inte kunna hålla det utanför, att inte lyckas skärpa mig, så vi kan skärpa oss. Men det är väl det som gör ont. Att jag trodde på ett annat sätt, ett som som aldrig kommer bli. Aldrig kanske var en möjlighet.
Jag skickar ett långt sms till min finaste vän, det blir lite som en bro. En bro till en mer stabil värld.
Jag håller mig från att vältra mig i sorgen. Att som ett mantra upprepa alla dåliga känslor för mig själv. Men nä det kan inte bli så. Jag vill inte bli så som jag har känt mig! Måste motstå att att gräva ner mig i detta ruttna!
Till A
Min älskade Skrutten. Jag hade önskat att att jag slapp, hade velat lindat in dig i silkespapper, sjungit och dansat med dig mest hela tiden. Men livet är inte så, och jag är övertygad om att det är prövningarna, svårigheter och motståndet som gör oss bra, tänkande och kloka!
Jag älskar dig min skrutt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar