Separation

Googlar separation... Kan inte hålla mig. Det är som att ge sig själv på käften. Barnen (barnet i mitt fall) mår skit. Nya partners som ställer till det. Lata självcentrerade människor som vill förverkliga sig själva separerar. Flyttar isär och ger barnen en rörig vardag med hemmet i en ryggsäck. Otaliga tips om att sitta still i båten, tänka praktiskt, på ekonomin och rida ut stormen överöser.

Men öööööö, spyr lite i munnen av det!!!
Jag jobbar, jag sliter och hämtar, lämnar, lagar mat, jag förstår att det rent praktiskt inte blir lättare. Jag fattar att jag kommer få en annan ekonomisk situation!
Sitta still i båten funkar ju om det finns en jävla båt att sitta i, men när den dörrjävel man klamrat sig fast vid för att hålla sig flytande plötsligt sjunker då är det dags att ta ett beslut. Inte dras ner i botten med den för att sedan stanna där resten av livet eller kämpa för att nå ytan igen.

Jag köper inte heller att det skulle vara förödande för barnen... Inget liv är enbart bra. Det är relationerna som spelar roll. Alla måste möta motgångar och svårigheter och självklart är separation en av dessa svårigheter, men det betyder väl inte att den nödvändigtvis måste undvikas? Vad är alternativet? Vem säger att det är i denna konstellation vi måste leva?

Det är normerna som skadar, som är snäva och begränsande. Min A har en underbar familj. De bor på olika ställen.
Visst jag tycker att det är skit att A kommer behöva två hem. Men det är mer skit att han har två föräldrar som knappt tilltalar varandra. Som aldrig möts eller är kärleksfulla men ändå skall ingå i en kärleksrelation tillsammans. Vad vill jag lära A? Hur vill jag att A ska leva som vuxen?

Vi har mat, kläder, hem, sängar, värme, vänner och massor av kärlek. Punkt!