I sin bubbla...

Så kom den, förkylningen, igen. Jag har gått med den länge, längtat efter den och velat att den skall vara över. I fredags tog den mig, feber och hosta i nästan en vecka. Den har tvingat mig att vara hemma. Att ta det lugnt, att tänka och att inte tänka.

För något år sedan gick jag i terapi, pratade om mig och om att träna på att få gå in i mig själv, att inte vara så nervös och tillmötesgående. Jag har tränat och vips så halkade jag in i en bubbla. Nu är jag i en bubbla så mycket att jag inte hittar ut. Jag förstår ju att det inte var så här det skulle vara men jag är själv förvånad... Jag känner inte igen mig själv. Så... Så frånvarande, för det mesta helt frånvarande. Måste ta mig själv i kragen för att vara närvarande, med vänner, med Skrutten, på jobbet.

Tror den här förkylningen kan hjälpa mig. Jag tror att jag har fått gottat mig i bubblan nu och att jag känner att det är dags att börja om. Börja om från början... Med något annat. Jag vet mina svagheter. Nu ska jag lära mig leva med dem inte kämpa så mycket emot dem.
Jag börjar med att sova, så att jag är pigg och lite friskare och piggare i morgon!

Glad påsk! (Känner mig ganska mkt som den högra kycklingen)

Oj länge sen nu...

Ja flytten har gått... Saker har flyttats hit och dit. Jag trodde det skulle vara annorlunda. Trodde jag skulle må på ett annat sätt. Att jag skulle vara mer ledsen, men jag har ju redan varit så väldigt ledsen. Nu har jag snarare känt mig trött, lite frånvarande och hudlös, men inte ledsen. Jag var en kort period arg också men tårarna har varit färre än jag trott.

När jag har Skrutten är allt riktigt bra, när hen inte är här blir jag ledsen och saknar men det går också mkt bättre än jag trott.

Nya lägenheten

Ja nu sitter jag här, i soffan i den nya lägenheten. Jag är otroligt tacksam över att allt har fungerat så bra. Glad över min fina mamma som hyrde en bil och mina fina vänner som stöttat och hjälp mig.

Men det känns så tomt, så onödigt, så hårt. Jag tror inte vi kunde göra på annat sätt. Jag känner mig övergiven, min ständigt återkommande känsla. Jag vet att det var jag som drog ett streck, att det var jag som ville bryta upp och jag kan inte ändra honom. Och var heller inte kapabel till att ändra mig...

Skrutten sover tungt i stora sängen. Idag var det treårskontroll, barnmorskan tyckte att det var bra om vi kunde ta korta interrvaller, och träffa Skrutten båda två, äta middag tillsamman och om det var möjligt inte vara ifrån honom för långa perioder. Så skönt, tanken på att vara ifrån Skrutten mer än två dagar tar sönder mitt hjärta! Så nu tar vi en mjukstar. Jag får sova där när jag vill och jag har erbjudit M att vara här. Idag åt vi middag tillsammans och Skrutten och M lekte i Skruttens nya rum. Det var så skönt att se att Skrutten trivdes...

det finns så mkt att skriva, men jag känner mig så tom. Nu ska jag dricka upp Cavan som min finaste vän F komförbi med idag.

Vad gör jag?

Jag har puschat, stöttat, övertygat och peppat mig att genomföra den här separationen. Tänkt alla onda tankar om vår relation. Tänkt på allt som gjort mig arg, ledsen, sårad och förkrossad. Jag har övertygat mig själv, mina nära och kära att en separation är vad som behövs och att livet kommer bli bättre på andra sidan.
I bakhuvudet har det dåliga samvetet ekat, den dåliga självkänslan och min egen vilsenhet.

Jag har skapat en bild av mig själv som den jag vill bli sen, den jag vill vara sen.
Men kommer det ändra något? Varför gör jag det här? Varför kan vi inte bara vara en tillsammans? Varför klarar vi det inte?

Känner mig som en dålig jävla skit människa. En bortskämd, löjlig, och jävligt korkad typ och inget kommer förändra det. Ingen separation, ingen ny lägenhet, jag är jag... Och varför klarar jag inte att vara bättre?
Vad håller jag på med?