Jag har puschat, stöttat, övertygat och peppat mig att genomföra den här separationen. Tänkt alla onda tankar om vår relation. Tänkt på allt som gjort mig arg, ledsen, sårad och förkrossad. Jag har övertygat mig själv, mina nära och kära att en separation är vad som behövs och att livet kommer bli bättre på andra sidan.
I bakhuvudet har det dåliga samvetet ekat, den dåliga självkänslan och min egen vilsenhet.
Jag har skapat en bild av mig själv som den jag vill bli sen, den jag vill vara sen.
Men kommer det ändra något? Varför gör jag det här? Varför kan vi inte bara vara en tillsammans? Varför klarar vi det inte?
Känner mig som en dålig jävla skit människa. En bortskämd, löjlig, och jävligt korkad typ och inget kommer förändra det. Ingen separation, ingen ny lägenhet, jag är jag... Och varför klarar jag inte att vara bättre?
Vad håller jag på med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar