Jag försöker att ta det lite mer lugnt, inte hetsa eller förhasta mig. Det är bra att vara en sprudlande känslomänniska, men ibland medför det ångest och återvändsgränder. Ibland har liksom inte tåget samma riktning och slutstation som jag hoppats på...
Jag ska vänta på nästa tåg och kommer inga nya så kommer ingen annan heller fram.
Och känner jag mig modig kan jag bara hoppa på och se vart jag hamnar...
Är detta begripligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar